Fethullah Gülen i utlandet
Fethullah Gülen bor nu i en liten amerikansk by, i ett hus, som inte tillhör honom och med en liten skog med granar, kastanjeträd, enträd och ekträd. Stället liknar den plats som den turkiska poeten, Yahya Kemal, beskriver i sin dikt: ett ställe, där själen finner vila under kyliga träd - (långt) fjärran, från massornas vansinnigheter. Där tiden enbart skrider långsamt fram. Då och då får han glädjande besök från turkarna, som är bosatta i USA. Under dagen hörs vingslag från de rastlösa fåglarna på husets tak. Utan luftföroreningar strålar månen och stjärnorna på nätterna i all sin majestätiska prakt. En plats full av ekorrar och rådjur.
Men tror man att Fethullah Gülen tar långa promenader i skogen och med glädje undersöker hur den sparsamma bäcken rinner ut i den lilla dammen, tar man väldigt fel. Han lämnar sitt rum endast när han skall be och äta. Det är inte tal om skogen, han har inte ens gått ut på gården fem gånger under de fem år som han har bott här.
Ja, men varför inte? En stor del beror på diabetes, hjärtsjukdomar, högt blodtryck och problem med kolesterolhalten i blodet, som medför stora fysiska besvär. Men jag tror att sanningen ligger djupt inne i hans själ. Angående detta kommer ni att hitta en enkel ledtråd i intervjun.
Jag har sett med egna ögon, hur mycket hälsomässiga problem, (som en normal människa skulle ha svårt att klara av) har utmattat honom. Hans tillstånd förändras ständigt. Fast hans ögon inte kunde dölja smärtorna, uppfattade han det som ohövligt att beklaga sig över sin lidelse och försökte ändå att svara på mina oändliga frågor. Då han inte längre kunde formelera enkla meningar på gund av höjt blodtryck, feber, kroppsmärtor och obehag krävde hans läkare att han skulle ta en paus och vila upp sig. Jag var rasande på mig själv över att jag tvingat Gülen till att prata med mig, innan han hann tillfriskna efter hjärtoperationen, som han just hade gått igenom. Men min yrkesgirighet tog överhanden och jag sa: "Bra, det var allt för idag, låt oss fortsätta imorgon. " Och han sade: "…visst om jag inte dör tills dess."
Han antydde ganska klart att jag var i färd med att överskrida gränsen men, mitt ego ville inte lyssna på denna antydan. Jag måste understyrka att ingen skall luras av hans målande hållning och stiliga klädsel på fotografierna.
Inte en enda gång nekade han mig intervju. Jag vill därför gärna tacka honom för att han aldrig har låtit mig sitta och vänta, fast det inte var den rätta tidpunkten för att ge uttryck för sina tankar. En gång hörde jag som ett exempel ett samtal han hade med sina gäster, då han kände sig ganska bra.
Det var det första samtal av det slag, jag själv hörde; ett mångsidigt samtal, som handlade om sufism, historia, geografi och litteratur. Gülen talade både till hjärtat och förståndet och gjorde det möjligt för åhörarna att utvidga sin horisont så mycket som deras intellekt tillät.
Jag tror att han var på rätt humör, och kunde tala så flytande, ty i det ögonblicket lyckades han tygla sina inre stormar, då det handlade om att man hade varit orättvis mot honom.
Då jag bad om att få se hans rum, avvisades jag inte. På en enkelsäng fanns det ett ödmjukt lapptäcke. I hörnet fanns ett gåband. Allt som fanns i hans rum var utan värde utom gåvorna som utgjorde ett symboliskt värde. För att stilla sin hemlängtan hade han påsar som innehöll jord från turkiets olika regioner…
- Skapad