Förlåtelse

Kvinnor och män är utomordentliga skapelser med brister liksom med enastående egenskaper. Inga andra levande varelser bär på sådana inneboende motsatser. Endast mänskligheten har de egenskaper där den tillåter individer att flyga till Paradisets himlavalv eller genom att lämna den rätta vägen, falla ned i det djupaste hålet. Att leta efter ett samband mellan upp och nedgångarna är meningslöst, för de är resultaten av orsak och effekt som uppträder på olika nivåer hos varje individ.

Människan har förmågan att förlita sig på vissa omständigheter i livet. Ibland är individer lika skördar som böjer sig med vinden; vid andra stunder är det som stora träd som har fallit omkull och åter rest sig, trots den yttre värdigheten och styrkan. Indiver ger änglar många anledningar att avundas dem; tyvärr så gör de även saker som till och med får satan att skämmas.

Trots att det är oönskat, så inbjuder den mänskliga naturen synden. Då man har fått detta, så är förlåtelsen allt.

Hursomhelst så är det välgörande för oss att be om och förvänta oss förlåtelse, att gråta över det som har undkommit oss, förlåtelse är en mycket större attribut och dygd. Förlåtelse kan inte separeras från dygd, likaså kan inte dygden separeras från förlåtelsen. Det finns ett uttryck, som är djupgående: " Felen är från de små, förlåtelse från de stora." Så vackert uttryckt! Att bli förlåten innebär att man blir reparerad, återvänder till sitt inre, och åter finner sig själv. Då man har fått detta, är den finaste handlingen inför den Oändliga Barmhärtigheten (Gud)- att söka förlåtelse- följt av varje hjärtslag av denna återvändande och sökande.

Hela skapelsen introducerades för förlåtelsen genom mänskligheten. Just som Gud har visade sin attribut av Förlåtelse för oss, placerade Han skönheten av förlåtelsen i våra hjärtan. Då Adam och Eva rörde om i sin inre natur genom att falla, vilket på ett sätt var ett krav av deras mänskliga natur, så kom förlåtelsen från Paradiset som gensvar till deras ånger som de kände i sina samveten och visade detta med dyrkan.

I århundraden har vi bevarat denna Gudomliga gåva som hopp och tröst. När vi syndar kan vi gå uppför den magiska transporten av att söka förlåtelse och övervinna den skam och förtvivlan orsakad av synd. Vi uppnår den Oändliga Barmhärtigheten och visar vår generositet genom att täcka för våra ögon för andras synder.

Tack vare hoppet om förlåtelsen kan vi stiga ovan de mörka molnen och invadera våra horisont och se ljuset i världen. De lyckliga som är medvetna om dessa upplyftande vingar av förlåtelse lever mitt i melodin som glädjer deras själar.

De som hänger sig åt att söka förlåtelse kan inte tänka på något annat än att förlåta andra. Så som vi själva vill bli förlåtna, så tycker vi om att förlåta. Hur skulle vi inte kunna förlåta då vi vet att räddningen från elden i vår inre lidelse i vårt inre liv, orsakad av våra egna misstag, är möjlig endast genom att dricka ur förlåtelsens flod? Vägen till att bli förlåten går via vår förlåtelse av andra.

De som förlåter är ärade med förlåtelsen. De som inte kan benåda kan inte förvänta sig eller önska sig benådning.

De som har stängt för vägen av tolerans är odjur som som har förlorat sin mänsklighet. Sådan brutal person, som aldrig har känt sig benägen att granska sig själv och ifrågasätta sina synder, kommer aldrig att uppleva förlåtelsens lindring.

Jesus sade till folket med stenar i sina händer då de skulle stena en syndare: " Låt den som aldrig har syndat kasta första stenen" (John 8:7) Kan någon som förstår detta tänka sig att stena någon annan eller själv bli stenad?

Det är sant att kriminella som förtjänar bestraffning kommer att bestraffas. Hursomhelst så kan ingen säga att det finns en mening med att stena de som har fått genomlida vår ondska och hat. Såvida vi inte förstör idolen i våra ego lika modigt som Abraham gjorde, så kommer vi inte att kunna fatta rätt beslut i vårt egots namn eller i andras namn.

Förlåtelsen framkom med mänskligheten och uppnådde en perfektion genom mänskligheten. Vi bevittnar även detta hos framstående människor där man ser den största förlåtelsen och oklanderliga toleransen.

Ondska och hat är helvetets frön som har spritt sig i samhället av onda människor. Som kontrast till de som uppmuntrar onska och hat och omvandlar landet till en helvetes håla, borde vi istället möta dess med förlåtelse för att  rädda de som har oräkneliga bekymmer och som knuffas in i avgrunden.

För denna anledning, den största gåvan som dagens generation kan erbjuda till sina barn och barnbarn är att lära dem hur man ska förlåta även det hemskaste beteendet och de mest upprörande händelserna. Att tänka på att förlåta de som är monströsa, onda i naturen och som njuter av att få andra att lida skulle endast visa på respektlöshet till idén om förlåtelse. För vi har ingen rätt att förlåta de, att förlåta dem skulle vara respektlöshet mot mänskligheten.

Medlemmar i en generation som har uppfostrats i en miljö som karaktäriseras av fientlighet såg alltid brutalitet och skräck i den mörka världen som de knuffades in i. De såg blod och pus även under dagen. Vad fanns det där att lära sig från ett samhälle vars röst, andetag, tankar och leende var förstörda med blod?

Allting som presenterades för dom var exakt det motsatta och motsägelsefulla till vad de behövde och önskade sig. Sådana människor har antagit en andra personlighet beroende av åren av försummelse och fel förslag, störningen och uppror som de gjorde har omvandlats till en flod. Om vi bara kunde förstå dem i den stunden. Var finns sådan insikt?

Förlåtelse och tolerans kommer att läka många sår, men endast om detta himmelska instrumentet finns i händerna hos de som förstår dess språk. I övriga fall kommer den inkorrekta behandlingen som har tillämpats hittills skapa många komplikationer och kommer att vilseleda oss.

Lär känna sjukdomen, därefter lägg fram den medicinska lösningen:
Tror du att någon salva är bot mot något sår?
(Ziya Pasha)