Islam och demokrati

Så som var gryning, var soluppgång och var annalkande vår betecknar en ny början och ett hopp, gör också vart nytt århundrade och vart nytt årtusende det. I den meningen har mänskligheten inom ramen för de tidens hjul över vilka den inte råder alltid sökt en ny livsgnista, ett andetag friskt som gryningens vind, och hoppats på och önskat att lika lätt som att kliva över en tröskel träda in i ljuset och ut ur mörkret.

Vi kan bara spekulera om tidpunkten för den första mannens och kvinnans framträdande på den jord som, på grund av det gudomliga hantverk den förevisar, dess ontologiska innebörd, och det värde som den har som i huvudsak kommer från dess främsta invånare - människan, sammankopplas med Himlarna. Enligt den kalender vi idag använder står vi på tröskeln till det tredje årtusendet efter Jesu födelse - över honom vare frid. Eftersom tiden dock rör sig och framskrider i en cirkulär relativitet existerar i världen olika mått på tiden. Exempelvis är världen enligt den tidsuppfattning som för närvarande äger global acceptans i färd med att kliva över tröskeln till en ny tusenårsperiod. Enligt den judiska kalendern befinner vi oss redan på andra halvan av det åttonde årtusendet. Hinduisk tideräkning säger att vi lever i Kali-Yuga-eran. Följer vi den muslimska kalendern närmar vi oss slutet på första halvan av det andra årtusendet.

Vi bör emellertid minnas det faktum att varje sätt att mäta tiden inte är mer än ett relativt mått. En hundraårsperiod antas vara måttet för ett sekel, men tanken på ett sextioårigt sekel, baserat på en genomsnittlig livslängd, är också värd att nämna. I det perspektivet befinner vi oss redan i det fjärde millenniet efter Jesu födelse - över honom vare frid - och i det tredje efter hijrah som ju är startdatumet för den muslimska kalendern. Jag tar upp frågan på grund av den andliga oro som framkallats av de förfärliga omen som särskilt i västvärlden tros vara förbundna med det kommande millenniet.

Människor lever i ständigt hopp, och är sålunda hoppets barn. I samma ögonblick som de förlorar sitt hopp förlorar de också sin "livsgnista" även om deras fysiska existens fortskrider. Hopp är direkt proportionellt mot att ha tro. På samma sätt som vintern utgör en fjärdedel av året är också de perioder i en persons eller ett samhälles liv som motsvarar vintern korta. Det Gudomliga handlandets växlar roterar runt en sådan allomfattande visdom och sådana nåderika syften att, precis som dagens och nattens växlingar bygger upp hoppet och återupplivar entusiasmen, och varje nytt år för med sig förväntningar om vår och sommar, också de olyckliga perioderna är korta och följs av goda tider i individens liv såväl som i nationens historia.

För dem som besitter tro, insikt och genuin perceptiv förmåga är detta kretslopp av "Guds Dagar", centrerad i Gudomlig Visdom, varken en källa till fruktan eller till pessimism. Snarare är det för dem som har ett förstående hjärta, inre perception och förmågan att höra en källa till fortgående reflektion, åminnelse, och tacksägelse. Precis som en dag utvecklas i natten, och precis som vintern omsluter det sköte i vilket våren växer fram, renas och mognar individens liv och bär sina emotsedda frukter inom detta kretslopp. I det blir också av Gud givna förmågor till begåvningar och talanger, vetenskaper blommar som rosor och frambringar teknologier på tidens arbetsbänk, och mänskligheten närmar sig gradvis sitt bestämda slut.

Den allmänna inställning som här kommit till uttryck är varken personlig eller subjektiv utan snarare ett objektivt faktum i den mänskliga historien, och bör inte förstås som att vi välkomnar vintern eller vinterliknande händelser som svarar mot sorg, sjukdom och olycka. Trots det allmänna faktum att sjukdom så småningom ökar kroppens motståndskraft, stärker immunförsvaret och driver på medicinska framsteg är den patologisk och skadlig. Fallet är detsamma med jordiska och himmelska katastrofer. Ur ett teologiskt perspektiv är de orsakade av våra synder och vårt förtryck, vilket är tillräckligt för att skaka om jorden och himlarna, och av handlingar som deklarerats förbjudna och föraktade av lag och etiska principer (religiösa eller sekulära).  Även om dessa katastrofer uppmärksammar människor på sina misstag och försummelser och framkallar utveckling inom geologi, arkitektur, ingenjörskonst och andra säkerhetsrelaterade verksamheter; även om de upphöjer de drabbade troende till martyrskapets nivå, orsakar de mycken förödelse och skadar mänskligheten.

I Koranen kan vi läsa:

om Gud inte höll tillbaka [vissa] människor med andra [som redskap] skulle helt visst kloster och kyrkor, synagogor och moskéer där Guds namn åkallas utan uppehåll, ha jämnats med marken (Koranen, 22:40)

Om Gud inte höll tillbaka [vissa] människor med andra [som redskap] skulle helt visst kloster och kyrkor, synagogor och moskéer där Guds namn åkallas utan uppehåll, ha jämnats med marken

Gud skulle med andra ord vara så lite känd att män och kvinnor, som tenderar att inte erkänna någonting som står högre än de själva och att tro att de på Domedagen inte ska ställas till svars för sina handlingar, fullständigt skulle löpa amok och därigenom göra jorden olämplig för mänskligt liv. Vi har också det gudomliga påbudet:

det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er (Koranen, 2:216)

Till exempel är krig tillåtet. Även om krig som grundas på särskilda principer och med avsikten att förbättra rådande förhållanden kan ha fördelar bör de inte framtvingas eftersom de också bringar skada; de lämnar efter sig raserade hem, förstörda familjer och gråtande föräldralösa och änkor.

Hursomhelst kan tillvarons realiteter varken glömmas bort eller ignoreras. Människorna är speglar av Guds Namn och Attribut och skiljer sig därigenom från resten av skapelsen med äran att vara ansvariga för att i Hans Namn få Jorden att blomstra.

Människorna är speglar av Guds Namn och Attribut och skiljer sig därigenom från resten av skapelsen med äran att vara ansvariga för att i Hans Namn få Jorden att blomstra

Kan de inte förstå visdomen eller syftena bakom det goda och onda som av Skaparen har sänts i deras väg, kommer de inte undan förtvivlan och misströstan. Som vi kan se i den existentialistiska litteraturen vänds livet för dem till en meningslös process, tillvaron blir en gagnlös tomhet, nonsens det enda kännetecknet, självmord en förtjänstfull handling och döden den enda ofrånkomliga realiteten.