Livet efter döden - _ftn2

Vetenskapliga upptäckter, såsom termodynamikens andra lag, visar att livet går mot sin förstörelse men en kollision mellan två planeter skulle också kunna förstöra universum. Livet är en planerad och konstruerad organism som är ytterst ömtålig; det utgör ett system av delar som på ett raffinerat sätt är beroende av varandra. En människas kropp består av triljoner celler. På samma sätt som en enda deformerad cancerogen cell kan ta livet av hela kroppen, skulle också en enda allvarlig deformation någonstans i universum kunna "ta livet av" det. Vår död kommer ibland oväntat utan någon synlig och diagnostiserbar orsak. Vet vi huruvida universum tvärt skulle kunna "dö", av en "sjukdom" eller "hjärtattack"? Kanske lider vår gamla värld av dödlig cancer som en följd av att vi så förgriper oss på den.

Guds universella handlande pekar mot uppståndelsen. Koranen presenterar belägg till stöd för den. I syfte att i människans hjärta pränta in det fantastiska i det som den Allsmäktige kommer att frambringa i det efterkommande livet, och för att bereda det mänskliga medvetandet för att acceptera och förstå detta, framställer Koranen det fantastiska i det som Han frambringar här. Den ger exempel på Guds vittomfattande handlande i makrokosmos, normokosmos och mikrokosmos (universum, människan och atomen).

Universums och mänsklighetens första uppkomst pekar mot deras "andra uppkomst". Koranen framställer detta skapande av universum, som den definierar som den första uppkomsten (Koranen, 56:62) medan de dödas uppståndelse beskrivs som den andra uppkomsten (Koranen, 53:47), för att belägga uppståndelsen. Den riktar också vår uppmärksamhet mot vårt eget ursprung och säger:

Människor! Om ni tvivlar på uppståndelsen, [tänk då på att] Vi har skapat er av jord och sedan av en droppe säd, därefter av en grodd som sätter sig fast, därefter av en klump, dels formad, dels ännu formlös. Så klargör Vi för er [Vår makt]. Och det Vi vill [skall födas] lägger Vi i moderlivets trygga förvar till en fastställd tid och Vi låter er födas som späda barn och därefter [växa till] och nå [full kroppslig och andlig] mognad [...] Och [om ni ännu tvivlar], se på den torra döda jorden och hur den, när Vi låter regnet falla över den, skälver till och börjar svälla och låter alla slag av växter spira, ljuvliga att se. (Koranen, 22:5; se även 23:13-16)

Koranen gör analogier mellan uppståndelsen och Guds verk i den här världen. Den hänsyftar då och då på de verk som Gud kommer att utföra i framtiden och i det efterkommande livet på ett sådant sätt att vi genom att göra analogier med det vi ser här blir övertygade om deras realitet. Den visar också på liknande händelser här och gör jämförelser mellan dem och uppståndelsen. Ett exempel lyder som följer:

Inser människan inte att det är Vi som skapar henne av en droppe säd? Och se, där står hon, en tänkande varelse, färdig att tvista och argumentera. Hon tillämpar en liknelse på Oss och glömmer att hon [själv] är skapad och frågar: "Vem kan ge liv åt förmultnade ben?" Säg: "Han som först skapade dem skall ge dem [nytt] liv, eftersom Han har kunskapen om allt skapande; Han som har låtit er utvinna eld ur grönskande träd - det är ju så som ni tänder era eldar." Skulle inte himlarnas och jordens Skapare förmå återskapa dem [som har dött] sådana de var? Jo, helt visst! Han är Den som har skapat allt, som har kunskap om allt. (Koranen, 36:77-81)

Koranen liknar universum vid en uppslagen bok. Vid tidens slut blir förstörelsen av det för Gud lika enkel som att rulla ihop en pergamentrulle. På samma sätt som Han i begynnelsen rullade upp det kommer Han att rulla ihop det och, som en manifestation av Sin absoluta och av någon materiell orsak oberoende Makt, återskapa det i en mycket bättre och annan skepnad:

Den Dagen skall Vi rulla ihop himlen som en fullskriven pergamentrulle. Liksom Vi grep Oss an med den första skapelsen skall Vi förnya den - för detta löfte borgar Vi och Vi har makt att göra det! (Koranen, 21:104)

Koranen liknar uppståndelsen vid Jordens återuppvaknande då våren kommer efter dess död under vintern, och berättar hur Gud under det att vi stegvis skapas rår över atomer och molekyler. Naturen drabbas av död under vintern medan våren ger myllan livet åter. Uttorkade träd ger än en gång skott och frambringar blad och frukt som är likartade - men inte identiska med - det som fanns tidigare år. Oräkneliga frön som föll i myllan föregående höst börjar nu gro och bli till olika växter; utan att förvirring någonsin inträder. Guds uppväckande av de döda på Domedagen kommer att förlöpa på följande sätt:

Och bland Hans tecken är jorden som inför dina ögon ligger torr och död men som, när Vi låter regnet falla, skälver och sväller [av liv]. Han som väcker jorden till detta nya liv är med visshet Densamme som återuppväcker de döda! Gud har allt i Sin makt. (Koranen, 41:39)

Och:

Se där tecknen på Guds nåd - hur Han ger nytt liv åt jorden som varit död! Nytt liv skall Han [också] ge åt de döda! Han har allt i sin makt. (Koranen, 30:50)

I bilder vilka vi genom analogislut kan relatera till det vi ser på Jorden - scenerier som vi har bevittnat på hösten eller våren - alluderar Den Allsmäktige i synnerhet i surorna 81, 82 och 84 på uppståndelsen och de omfattande omvälvningar och gudliga verk som kommer att inträffa vid den tiden. Med vördnad i våra hjärtan godtar vi sedan sådant som intellektet annars kunde ha vägrat att tro på. En redogörelse för innehållet i dessa tre suror, om så bara den allmänna innebörden, skulle ta mycket tid i anspråk och låt oss därför nöja oss med att granska en vers: "och [räkenskapens] böcker öppnas" (81:10). Versen säger oss att vid uppståndelsen kommer allas gärningar att finnas nedtecknade på ett skrivet papper.

Vid första påseende slår detta oss som egendomligt och obegripligt. Precis som suran dock antyder, har "böckernas öppnande" en tydlig parallell på samma sätt som vårens återkomst har en parallell i en annan uppståndelse. Varje träd som bär frukt och varje växt som blommar har sina beskaffenheter, funktioner och livsverk. De dyrkar i enlighet med sina förhärliganden av Gud, dvs. i enlighet med hur de manifesterar Hans Namn. Dokumentationen av deras liv och verk finns inpräntad i vart frö som kommer att springa fram påföljande vår. Med gestalt och form som röst ger dessa nya träd och blommor en vältalig framställning av det ursprungliga trädets eller den ursprungliga blommans liv och verk, och öppnar genom sina grenar, kvistar, blad, blommor och frukter sina gärningars böcker. Han som säger "och räkenskapens böcker öppnas" är samma Väsen som på ett mycket vist, välbetänkt, effektivt och subtilt sätt åstadkommer dessa konststycken, som är förestavat genom Hans Namn den Allvise, Bevararen, Livgivaren, Fostraren och den Subtile.

I sina många verser påminner Koranen oss om att vi inte skapades utan mål och därför kan göra vad vi vill. Vi är väsen med ansvar och allt vi gör tecknas ner. Vår skapelse från en droppe vätska genom flera stadier, den yttersta omsorg som den visas, samt den betydelse som vidhäftas oss visar att vi har omfattande skyldigheter. Vi kommer att ställas till svars för allt vi gör i denna värld, något som kommer att ske i en annan värld. Därtill utgör skapelsen av oss genom stadier ett omisskännligt belägg för Guds Makt som också innefattar att återföra de döda till liv.