Nödvändigheten av tvärreligiös dialog

Artikelindex

I dag talar människor om många saker: farorna med krig och återkommande konflikter, vatten- och luftföroreningar, hunger, de etiska värdenas ökande sönderfall, osv. Som en följd har en rad andra frågor hamnat i förgrunden: fred, förnöjsamhet, ekologi, rättvisa, tolerans och dialog. Oaktat en del lovande åtgärder tenderar de som borde ta itu med dessa problem att göra det genom att söka efter ytterligare metoder för att underkuva och kontrollera naturen, samt framställa fler dödsbringande vapen. Obscent material sprids genom media, i synnerhet Internet.

Problemets rot är den materialistiska världsuppfattning som allvarligt begränsar religionens inflytande i samtida socialt liv. Resultatet är rådande störda balans mellan mänskligheten och naturen, såväl som inom enskilda män och kvinnor. Blott ett fåtal synes inse att social harmoni och fred med naturen, mellan människor och inom den enskilde, endast kan bli verklighet då de materiella och andliga sfärerna försonar sig med varandra. Fred med naturen, fred och rättvisa i samhället samt personlig integritet är möjligt då man är i harmoni med Gud.

Religionen försonar motsatser som tycks utesluta varandra: religion/vetenskap, denna värld/nästa värld, naturen/Gudomliga Skrifter, det materiella/det andliga och kropp/själ. Religion kan uppresa ett försvar mot den förödelse som orsakas av vetenskaplig materialism, ge vetenskapen dess rätta plats, samt göra slut på långvariga konflikter mellan nationer och folk. Naturvetenskaperna, som borde fungera som steg av ljus som leder människor till Gud, har blivit källa till icketro i en aldrig tidigare skådad omfattning. Eftersom västvärlden har blivit bas för denna icketro, och eftersom kristendomen är den religion som mest påverkats av den, förefaller en dialog mellan muslimer och kristna vara oundgänglig.

Målet för en dialog mellan världens religioner är inte endast att krossa den vetenskapliga materialismen och den destruktiva materialistiska världsuppfattningen, utan det är snarare så att religionens själva natur kräver en sådan dialog. Judendom, kristendom och islam och också hinduism och andra världsreligioner accepterar samma källa för sig och, inklusive buddism, strävar efter samma mål. Som muslim erkänner jag alla de profeter och skrifter som genom historien sänts till olika folk, och jag betraktar tro på dem som en grundläggande beståndsdel i en muslims världsuppfattning. En muslim är en sann efterföljare till Abraham, Moses, David, Jesus och alla andra profeter. En människa som förnekar en profet eller en skrift betraktas inte längre som muslim. Vi erkänner således religionens grundläggande enhet, som är en symfoni av Guds nåd och välsignelser, och religionstrons universalitet. Religion är alltså ett trossystem som omfattar alla raser och trosuppfattningar, en väg som för alla samman i broder- och systerskap.

Oavsett hur religiösa människor tillämpar sin tro i sin vardag upphöjer religionen sådana allmänt accepterade värden som kärlek, respekt, tolerans, förlåtelse, medlidande, mänskliga rättigheter, fred, broderskap och frihet. De flesta av dem ges högsta företräde i de budskap som förmedlades av Moses, Jesus och Muhammad såväl som i Buddhas och också Zarathustras, Lao-Zis, Konfucius och de hinduiska lärdes.

I hadithlitteraturen har vi en närmast samstämmigt nedtecknad profetisk tradition som säger att Jesus ska återkomma då världens ände är nära. Vi vet inte om han faktiskt kommer att uppträda i fysisk form, men vi kan förstå att då tidens slut närmar sig kommer värden som kärlek, fred, broderskap, förlåtelse, osjälviskhet, barmhärtighet och andlig rening ha företräde på det sätt som de hade under Jesu gärning. Eftersom Jesus sändes till judarna och eftersom alla hebreiska profeter upphöjde dessa värden, kommer det också vara nödvändigt att upprätta en dialog med judarna såväl som ett närmare förhållande och samarbete mellan islam, kristendom och judendom.

Bland fromma muslimer, kristna och judar finns en mängd gemensamma hållpunkter för dialog. Som påpekats av Michael Wyschogrod, en amerikansk filosofiprofessor, finns lika många teoretiska och konfessionella skäl för muslimer och judar att närma sig varandra som det finns för judar och kristna att mötas.[1] Praktiskt och historiskt har den muslimska världen dessutom en god meritlista vad gäller behandling av judar. Det har nästan inte förekommit någon diskriminering, ingen Förintelse, inget förnekande av grundläggande mänskliga rättigheter eller något folkmord. Tvärtom har judar i oroliga tider alltid välkomnats, som när det ottomanska riket tog emot dem efter att de fördrivits från Andalusien (Spanien).


Kristna, judar och andra kan ställas inför interna problem i dialogen. Jag vill göra en kort genomgång av en del av skälen till att muslimer finner det svårt att gå in i en dialog. Samma skäl är upphov till rådande missuppfattningar om islam.

Enligt Fuller och Lesser har under det senaste århundradet långt fler muslimer dödats av västerländska makter än alla kristna som under hela historien dödats av muslimer.[2] Många muslimer tenderar att producera än mer genomgripande slutsatser, och menar att västerländsk policy syftar till att försvaga muslimsk makt. Denna historiska erfarenhet får också välutbildade och eftersinnande muslimer att luta åt att västvärlden fortsätter sin tusenåriga systematiska aggression mot islam, och, vad värre är, med långt mer subtila och sofistikerade metoder. Som en följd möts Kyrkans maning till dialog med betydande misstänksamhet.

Därtill var det så att den islamiska världen gick in i det tjugonde århundradet under direkt eller indirekt europeisk myndighet. Den världens försvarare och främsta representant, det ottomanska riket, föll till följd av europeiska attacker samman. Turkiet följde med stort intresse de muslimska folkens kamp mot främmande makters invasioner. Interna turkiska konflikter mellan Demokratiska partiet och Folkpartiet på 1950-talet ledde dessutom till att islam av konservativa och en del intellektuella kom att betraktas som en reaktionär och konfliktsökande ideologi och ett politiskt system, snarare än en religion som i första hand vänder sig till människans hjärta, själ och sinne. En uppfattning i en del muslimska länder inklusive Turkiet om islam som en partipolitisk ideologi bidrog till denna uppfattning. Följden blev att sekularister och andra började se alla muslimer och islamiska aktiviteter som suspekta.

Att islam uppfattas som en politisk ideologi beror också på att den var den främsta dynamiska kraften i muslimernas självständighetskrig. På det sättet har den kommit att identifieras som en befrielseideologi. Ideologier tenderar att skilja åt medan religion betyder sinnets upplysning tillsammans med hjärtats tro, belåtenhet och frid; samvetets sensibilitet; samt varseblivning med hjälp av verklig upplevelse. Genom sin natur tränger religionen igenom sådana centrala kvaliteter som tro, kärlek, barmhärtighet och medlidande. Inskränkningen av religionen till en kärv politisk ideologi och en självständighetens massideologi har rest murar mellan islam och västvärlden och har gjort att islam missförstås.

Kristenhetens historiska beskrivning av islam har också minskat muslimernas vilja till tvärreligiös dialog. Kristna fick i århundraden höra att islam är en grov och förvrängd version av judendom och kristendom, och så betraktades Profeten som en bedragare, en usel eller påhittig bondfångare, Antikrist, eller en avgud dyrkad av muslimer. Också färskare böcker har framställt honom som en person med underliga idéer som trodde att han till varje pris måste lyckas, och som inte skydde några medel för att nå framgång.


Tvärreligiös dialog är ett måste idag, och det första steg som måste tas för att få en sådan till stånd är att glömma det förflutna, bortse från polemiska argument och ge företräde till de gemensamma drag som är långt fler än de polemiska. Vissa attitydförändringar gentemot islam kan i västvärlden skönjas hos en del intellektuella och pastorer. Jag vill särskilt nämna framlidne Massignon som hänvisade till islam med orden: "Abrahams tro återupplivad med Muhammad." Han menade att islam har ett positivt och närmast profetiskt uppdrag i den postkristna världen, ty: "Islam är trons religion. Den är inte en religion för den naturliga tron på filosofernas Gud, utan för tron på Abrahams, Isaks och Ismaels Gud, för tron på vår Gud. Islam är ett den Gudomliga Viljans storslagna mysterium." Han trodde på det Gudomliga författandet av Koranen och på Muhammads Profetskap.[3]

Västvärldens perspektiv på vår Profet har också mjuknat. Tillsammans med kristna pastorer och gudsmän ger många västerländska tänkare vid sidan av Massignon, såsom Charles J. Ledit, Y. Moubarac, Irene-M. Dalmais, L. Gardet, Norman Daniel, Michel Lelong, H. Maurier, Olivier Lacombe och Thomas Merton, uttryck för värme gentemot såväl islam som vår Profet, och stöder maningen till dialog.

Det som den slutliga deklaration som producerades av Andra Vatikankonciliet, som inledde dialogprocessen, sa om islam kan inte heller ignoreras. Detta betyder att den katolska kyrkans inställning till islam nu har förändrats. Under konciliets andra del sa påven Paulus VI:

Å andra sidan ser den katolska kyrkan längre, bortom kristendomens horisont. Den vänder sig mot andra religioner som bevarar föreställningen om och betydelsen av Gud som En, Transcendent, Skapare, Försynens Härskare och Vis. De religionerna dyrkar Gud med innerliga och hängivna handlingar.

Han antydde också att den katolska kyrkan lovordar dessa religioners goda, sanna och mänskliga sidor:

Kyrkan försäkrar dem att i syfte att i det moderna samhället bevara betydelsen av religion och gudstjänarskap - en nödvändighet och ett behov i en sann civilisation - Kyrkan själv kommer att inta sin plats som en beslutsam förkämpe för Guds rättigheter över människan.

Det slutliga resultatet var att det skriftliga dokument med titeln "En deklaration angående Kyrkans relationer till ickekristna religioner" som godtogs vid Konciliet deklarerade att:

I vår värld som har blivit mindre och i vilken relationer har blivit närmare, förväntar sig människor svar från religionen på gåtfulla mysterier i människans natur som vänder ut och in på deras hjärtan. Vad är människan? Vad är meningen och syftet med livet? Vad är godhet och belöning, vad är synd? Vad är lidandets källa och innebörd? Vilken är vägen till sann lycka? Vad är döden, vad är innebörden av domen efter döden och av att ta emot frukten av handlingar i det jordiska livet? Vad är det mysterium som omger existensens början och slut?

Efter att ha slagit fast att varje religion försöker ge svar på dessa frågor på sitt eget sätt och att Kyrkan inte kategoriskt underkänner andra religioners värderingar, uppmanar Konciliet kristna att föra en dialog med andra religioner:

Kyrkan uppmanar sina barn att vid sidan av att tro och leva som kristna, också lära känna och med försiktighet, medlidande, dialog och samarbete stödja dem som följer andra religioner, samt uppmuntra dem att utveckla sina andliga, moraliska och sociokulturella värden.[4]

En annan viktig poäng är att påven Johannes Paulus II i sin Crossing the Threshold of Hope medger att det (trots muslimsk försumlighet och lättsinnighet) fortfarande är muslimerna som dyrkar Gud på det bästa och mest noggranna sättet. Han påminner sina läsare om att kristna i detta avseende bör ta muslimerna som sina exempel.

Dessutom har islams motstånd mot materialistiska ideologier och dess viktiga roll i den moderna världen förvånat många västerländska observatörer. E. H. Jurjis iakttagelser är i detta sammanhang mycket väsentliga:

I sin självrespekt, sitt självförsvar och sin verklighetsnära nit, i sin kamp för solidaritet mot rasistiska och marxistiska ideologier, i sitt kraftfulla fördömande av exploatering, som i predikan av sitt budskap till en egensinnig och blödande mänsklighet, möter islam den moderna världen med en säregen känsla av kallelse. Inte förvirrad och inte söndersliten av en massa av teologiska subtiliteter och inte heller begravd under en tung börda av dogmer, hämtar denna känsla av kallelse sin styrka från en fullständig övertygelse om islams relevans.[5]

Muslimer och västvärlden har kämpat mot varandra i nästan ettusenfyrahundra år. Ur västvärldens perspektiv har islam hotat och öppnat många västliga dörrar, fakta som inte glömts. Med detta sagt kommer det faktum att denna kamp leder muslimer att göra motstånd mot och förbittras över västvärlden aldrig gynna islam eller muslimer. Moderna transportmedel och masskommunikation har förvandlat världen till en global by i vilken varje relation är interaktiv. Västvärlden kan inte utplåna islam eller dess territorier och muslimska arméer kan inte längre slå till mot västerlandet.

Eftersom denna värld blir alltmer global ser dessutom båda sidor behovet av ett ge-och-ta-förhållande. Västvärlden har vetenskaplig, teknologisk, ekonomisk och militär hegemoni. Islam är däremot i besittning av viktigare och mer centrala faktorer: Islam, som den representeras av Koranen och Sunna, har bevarat friskheten hos sina trosuppfattningar, sin andliga essens, sina goda gärningar och sin etik som dessa har utvecklats under de fjorton senaste seklerna. Därtill har den potential att blåsa liv och själ i muslimerna, som varit förlamade sedan århundraden, såväl som i många andra folk som gått ner sig i materialismens träsk.

På samma sätt som religionen ännu inte har kommit över det våldsamma angrepp som riktats mot den från icketron baserad på vetenskap och filosofi, kan ingen garantera att stormvinden inte blåser än snålare i framtiden. Dessa och andra faktorer gör att muslimer inte bör presentera islam som bara en politisk ideologi eller ett ekonomiskt system. Inte heller tillåter de muslimer att betrakta västvärlden, kristendomen, judendomen eller andra stora religioner såsom buddismen ur ett historiskt perspektiv och utifrån detta fastställa sin inställning.

Då de som har lagt sig till med islam som en politisk ideologi snarare än en religion i dess sanna mening och funktion, utvärderat sina självförkunnade islamiska aktiviteter och attityder, i synnerhet de politiska, kommer de att finna att den drivande kraften vanligen är personlig eller nationell vrede och fientlighet, eller liknande motiv.

Om så är fallet måste vi acceptera islam och i stället för existerande förtryckande ordning inta en islamisk attityd som den grundläggande utgångspunkten för handling. Profeten definierade goda muslimer som dem som med sina ord eller handlingar inte skadar någon, och som är de mest trovärdiga representanterna för universell fred. Muslimer färdas överallt med denna högstämda känsla som de när djupt inom sig. Tvärtemot att vålla plåga och lidande ihågkoms de som symboler för trygghet och säkerhet. I deras ögon finns ingen skillnad mellan fysiska och verbala övergrepp såsom baktaleri, falska anklagelser, förolämpningar, och hån.

Vår startpunkt måste ha en islamisk bas. Muslimer kan inte agera utifrån ideologiska eller politiska särintressen och sedan klä dessa i en islamisk skrud eller framställa ren passion och längtan som doktriner. Kan vi få bukt med denna tendens kommer islams sanna ansikte att bli känt. Rådande förvrängda föreställning om islam, som är ett resultat av missbruk av den av både muslimer och ickemuslimer för egna syften, skrämmer både muslimer och ickemuslimer.

Sidney Griffith pekar ut en viktig faktor i anslutning till hur västvärlden uppfattar islam: "På amerikanska universitet undervisar man inte i islam som en religion på teologiska fakulteter utan som ett politiskt system på fakulteter för statsvetenskap och internationella relationer."[6] Sådana föreställningar förekommer också bland västinfluerade segment i den islamiska världen och bland ickemuslimer i Asien och Afrika. Märkligt nog exporterar och stärker faktiskt många grupper som under islams fana har placerat sig själva i frontlinjerna den föreställningen.


För fjorton sekler sedan kom islam med den främsta ekumeniska kallelse som världen någonsin skådat. Koranen kallar Skriftens folk:[7]

Säg: "Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er - att vi inte skall dyrka någon utom Gud och inte sätta något vid Guds sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Guds ställe." Och säg, om de vänder er ryggen: "Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja." (Koranen, 3:64)[8]

Denna maning som kom det nionde året efter Hijra börjar med la (nej/inte) som i la ilaha illa Allah (det finns inte någon gudom utom Gud). Mer än att vara en uppmaning till att göra något positivt är det en maning till att inte göra vissa saker, så att efterföljare av de uppenbarade religionerna skulle kunna övervinna sin ömsesidiga åtskillnad. Den utgjorde en vid utsaga om vilken alla religioner kunde enas. Om kallelsen skulle avvisas skulle muslimerna svara: "Ni har er tro - och jag har min tro!" (Koranen, 109:6) Dvs. om ni inte accepterar denna maning har vi underkastat oss Gud. Vi kommer att fortsätta framåt på den väg vi har accepterat och låta er fortsätta på er egen väg.

Elmalili Hamdi Yazir, en känd turkisk uttolkare av Koranen, gjorde följande intressanta iakttagelser i anslutning till denna vers:

Det har belagts hur olika samveten, nationer, religioner och skrifter kan enas i ett centralt samvete och en sanning, och hur islam har lärt den mänskliga sfären en sådan vidsträckt, öppen och genuin väg till frälsning och juridik för frihet. Det har till fullo visats att detta inte är begränsat till araben eller ickearaben. Religiösa framsteg är möjliga inte med hjälp av begränsade samveten avskilda från varandra utan genom att de är universella och öppna.[9]

Islam gav detta samvetets öppenhet, denna breda frälsningsväg, och denna frihetsjuridik till oss som en gåva. Bediüzzaman Said Nursi förklarar detta islams breda spelrum med en eftersinnande iakttagelse han gjort i Bayezid-moskén i Istanbul:

En gång funderade jag över pronomenet "vi" i versen Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp (Koranen, 1:5), och mitt hjärta sökte skälet till att "vi" användes istället för "jag". Plötsligen insåg jag utifrån detta pronomen "vi" den gemensamma bönens förtjänst och hemlighet.

Jag såg att då jag förrättade min bön gemensamt med andra i Bayezid-moskén blev varje individ ett slags ombud för mig, och så länge jag reciterade Koranen där vittnade alla för mig. Ur församlingens storslagna och intensiva gudstjänst hämtade jag mod att framföra min otillräckliga gudstjänst inför den Gudomliga Rätten.

Med ens avtäckte sig ytterligare en realitet. Alla Istanbuls moskéer enade sig och hamnade under Bayezid-moskéns myndighet. Mitt intryck var att de bekräftade mig i min strävan och inkluderade mig i sin bön. I det ögonblicket såg jag mig i den jordiska moskén, i cirklar runt al-Ka'ba. Jag sa: "Prisad vare världarnas Herre. Jag har så många ombud; de säger samma sak som jag säger i min bön och de bekräftar mig."

Då denna realitet avtäcktes kände jag att jag förrättade bönen framför det välsignade Ka'ba. Jag drog nytta av situationen, tog raderna av bedjande som vittnen och sa: "Jag bär vittne om att ingen gudom finns utom Gud; och jag bär vittne om att Muhammad är Guds Sändebud." Jag överlämnade denna trosbekännelse till den heliga Svarta Stenen. Medan detta skedde drogs hastigt ytterligare en täckelse ifrån. Jag såg att den gemenskap jag befann mig i var uppdelad i tre cirklar.

Den första cirkeln var en mäktig församling av troende muslimer och de som tror på Guds existens och Enhet. I den andra cirkeln såg jag alla skapelser förrätta den mest fantastiska bön och åkallan av Gud. Varje klass eller art var upptagen med sin egen unika åkallan och bön, och jag fanns med i den församlingen. I den tredje cirkeln såg jag en hänförande sfär som utåt sett var liten men som, i perspektiv av den uppgift den utförde och kvaliteten på den, i själva verket var mycket stor. Från atomerna i min kropp till de yttre sinnena fanns församlingar absorberade i gudstjänst och tacksägelse.

I korthet åsyftar pronomenet "vi" i "Dig tillber vi" dessa tre församlingar. Jag föreställde mig vår Profet, över honom vare Guds frid och välsignelser, Koranens uttolkare och förmedlare, i Medina, varifrån han vände sig till mänskligheten, säga: "Människor! Tillbe er Herre" (Koranen, 2:21) Liksom alla andra hörde jag hans befallning i mitt inre, och liksom jag svarade alla i församlingen med meningen "Dig tillber vi".[10]


I Koranen säger Gud:

Denna Skrift - här råder inget tvivel - är en vägledning för dem som fruktar Gud och ständigt har Honom för ögonen. (Koranen, 2:2)

Därefter förklaras att de som åsyftas är:

Dem som tror på [existensen av] det som är dolt för människor, dem som förrättar bönen och som ger åt andra av vad Vi har skänkt dem för deras försörjning och dem som tror på det som har uppenbarats för dig och på det som har uppenbarats före din tid och som har förvissningen att det eviga livet [väntar]. (Koranen, 2:3-4)

Direkt i inledningen, i en mycket mjuk och lätt outsagd form, manar Koranen människor att acceptera tidigare profeter och deras Skrifter. Att en sådan omständighet förekommer direkt i Koranens början ter sig i mina ögon mycket väsentligt då det gäller att inleda dialog med andra religioners efterföljare.

I en annan vers påbjuder Gud:

Och ge er inte in i diskussioner med efterföljarna av tidigare uppenbarelser annat än på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt (Koranen, 29:46)

Denna vers beskriver vilken metod, vilken inställning och vilket beteende som bör tillämpas. Bediüzzamans uppfattning om debattens form och stil är högeligen väsentlig: "Alla som gläder sig över att besegra en motståndare i en debatt är utan barmhärtighet." Han förklarar vidare: "ingenting gagnas av ett sådant nederlag. Om det hade varit du som besegrats och den andre som segrat hade du korrigerat något av dina misstag." Debatt bör inte föras för våra egons skull utan för att ge plats för sanningen att komma fram. På ett ställe sägs:

Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av [er] tro och inte driver ut er ur era hem, och [Han förbjuder er inte] att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet - Gud älskar de opartiska. (Koranen, 60:8)

En del hävdar att många verser i hårda ordalag kritiserar Skriftens folk. Sådan kritik är i själva verket riktad mot felaktigt beteende, oriktigt tänkande, motstånd mot sanningen, framkallande av fiendskap och oönskade karaktärsdrag. Bibeln innehåller än starkare kritik av samma företeelser. Omedelbart efter Koranens till synes skarpa klander och hotelser tas dock mycket mjuka ord till för att väcka hjärtan till sanningen och plantera hopp. Koranens kritik och varning för en del attityder och beteenden som förekom bland judar, kristna och polyteister var dessutom riktad mot muslimer som ännu hängav sig åt dem. Såväl Följeslagarna som uttolkare av Koranen är eniga om den saken.

Gudsuppenbarade religioner motsätter sig å det starkaste oordning, svek, osämja och förtryck. Islam betyder ordagrant "fred", "trygghet" och "välmåga". Naturligt grundad på fred, trygghet och global harmoni ser den krig och konflikt som avvikelser som måste bringas under kontroll. Undantag görs för självförsvar, till exempel som då en kropp söker besegra de bakterier som angriper den. Självförsvaret måste dock följa vissa riktlinjer. Islam har alltid andats fred och godhet. Den betraktar krig som ett missöde och har slagit fast regler för att balansera och begränsa det. Till exempel tar den rättvisa och global fred som en grund, som i:

Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg (Koranen, 5:8)

Islam utvecklade en försvarslinje baserad på principer som skyddar religion, liv, egendom, intellekt, och reproduktion. Det moderna rättssystemet har också gjort detta. Islam tillerkänner mänskligt liv det största värdet. Den betraktar dödandet av en människa som dödandet av alla människor, ty ett enda mord föder tanken om att vilken person som helst kan dödas. Adams son Kain var den förste mördaren. Namnen på Adams söner nämns inte särskilt i Koranen eller Sunna, men från Bibeln lär vi att ett missförstånd mellan Kain och Abel ledde till att Kain i svartsjukt raseri orättfärdigt mördade Abel. Så inleddes blodspillandets epok. Av det skälet finns i en hadith nedtecknat att Guds Sändebud sa: "Närhelst en person dödas med orätt, tillskrivs en del av den synden Adams son Kain, ty han öppnade för mänskligheten dörren till orättfärdigt dödande." Koranen slår också fast att den som dödar någon med orätt i själva verket har dödat alla, och att den som räddar någon annan i själva verket har räddat alla. (Koranen, 5:32)


Religion påbjuder kärlek, medlidande, tolerans och förlåtelse. Jag vill därför säga något om dessa fundamentala universella värden.

Kärlek är varje väsens mest grundläggande element, ett strålande ljus och en kolossal kraft som kan trotsa och övervinna alla andra krafter. Den upphöjer varje själ som tar den till sig och förbereder den för färden till evigheten. De som via kärlek får kontakt med evigheten arbetar med att i alla andra själar inympa det som de mottar från evigheten. De viger sina liv åt detta helgade uppdrag och utstår varje svårighet för dess skull. På samma sätt som de säger "kärlek" med sina sista andetag andas de också "kärlek" då de uppväcks på Domedagen.

Altruism, som är en upphöjd mänsklig hållning, genererar kärlek. Vemhelst som har den största delen i denna kärlek är mänsklighetens största hjälte, någon som med rötterna har ryckt upp alla personliga känslor av hat och agg. Sådana hjältar lever vidare också efter sin död. Dessa upphöjda själar, som dagligen tänder nya kärleksfacklor i sina inre och gör sina hjärtan till källor till kärlek och altruism, välkomnas och älskas av människor. De mottar rätten till evigt liv av en så oerhört Upphöjd Rätt. Varken döden eller Domedagen kan sopa undan spåren efter dem.

Kärlek, den rakaste vägen till någons hjärta, är Profetens väg. De som följer den avvisas inte. Även om vissa gör det välkomnar långt fler dem. Då de en gång välkomnats via kärlek finns ingenting som hindrar dem från att nå sina mål.

Allting vittnar om och lovar medlidande. Universum kan därför betraktas som en medlidandets symfoni. En människa måste visa medlidande mot alla levande väsen, ty det är en av förutsättningarna för att vara människa. Ju mer människor visar medlidande, desto mer upphöjda blir de; ju mer de hänger sig åt missgärningar, förtryck och grymhet, desto mer vanärade och förödmjukade blir de. De blir en skam för mänskligheten. Vi hör från Profeten Muhammad att en prostituerad kom till Paradiset för att hon av medlidande gav vatten till en hund som höll på att dö av törst, medan en annan kvinna kom till Helvetet för att hon lät en katt svälta ihjäl.

 Förlåtelse är en storslagen förmåga. Förlåtelse kan inte betraktas som skild från dygd, eller dygd från förlåtelse. Alla känner till ordspråket: "Misstag i det lilla, förlåtelse från det stora." Hur sant är det inte! Att bli förlåten innebär en läkning, ett återvändande till en essens, och ett återfinnande av sig själv igen. Av det skälet är ur den Oändliga Nådens synvinkel den mest tillfredsställande handlingen en aktivitet som bedrivs mitt under skälvningarna av detta återvändande och sökande.

Allt skapat, levande såväl som dött, introducerades till förlåtelse genom mänskligheten. På samma sätt som Gud manifesterade Sitt Attribut Förlåtelse genom människor ingav han förlåtelsens skönhet i deras hjärtan. Genom att falla utdelade den första människan Adam ett slag mot sitt väsen, något som på ett eller annat sätt är ett villkor för hans mänskliga natur, men Guds Förlåtelse gav honom en hjälpande hand och upphöjde honom till rang av Profet.

Närhelst människor har felat och sedan kliver på förlåtelsesökandets magiska fordon och övervinner den personliga syndens skam och åtföljande förtvivlan, vinner de ändlös nåd och får överseende med andras synder. Till en folksamling som ville stena en kvinna sa Jesus: "Den som är utan synd skall kasta den första stenen."[11] Kan någon som förstår den förpliktigande och talande poängen någonsin tänka sig att stena någon annan när han eller hon själv också är sannolik kandidat för att stenas? Om ändå de olyckliga som kräver att andra ska genomgå ett särskilt lackmustest kunde förstå detta!

Illvilja och hat är Helvetets frön som av ondska finns spridda bland människor. I motsats till dem som uppmuntrar sådan ondska och förvandlar landskapet till en Helvetets avgrund bör vi till dem vars svårigheter driver dem till bottenlöst djup erbjuda förlåtelse. Överdrifterna hos dem som varken förlåter eller tolererar andra har gjort de senaste ett eller två seklerna till tidernas mest fasansfulla. Om sådana människor får styra framtiden kommer den sannerligen bli en fruktansvärd tid. Den största gåva dagens generation kan ge till sina barn och barnbarn är således att lära dem att förlåta, också inför det vidrigaste beteende och de mest upprörande händelser. Vi är övertygade om att förlåtelse och tolerans kommer att läka de flesta av våra sår endast om detta himmelska verktyg är i händerna på dem som förstår dess språk.

Vår tolerans bör vara så omfattande att vi kan sluta våra ögon inför andras fel, visa respekt för olika tankar, och förlåta allt som är möjligt att förlåta. Också då våra omistliga rättigheter betrampas måste vi respektera mänskliga värden och försöka skipa rättvisa. Också inför de grövsta tankar och råaste idéer bör vi med en profets varsamhet och utan att koka över svara med en mildhet som Koranen kallar "mjuka ord". Vi bör göra så för att kunna röra vid andra människors hjärtan genom att tillämpa ett förfaringssätt bestående av ett milt hjärta, ett försiktigt närmande och ett mjukt beteende. Vi bör ha en så vidsträckt tolerans att vi drar fördel av motsägande tankar, eftersom de tvingar oss att hålla våra hjärtan, sinnen och samveten i gott trim även om de inte lär oss någonting.

Tolerans använder vi ibland istället för respekt, barmhärtighet, generositet och fördragsamhet och är den väsentligaste beståndsdelen i etiska system. Tolerans är också en mycket viktig källa till andlig disciplin och en himmelsk egenskap hos fullkomnade män och kvinnor.

Under toleransens lins når de troendes förtjänster nya djup och utsträcker sig till oändligheten, medan misstag och fel krymper till obetydlighet. Den behandling som Han Som är bortom tid och rum ger oss passerar faktiskt alltid genom toleransens prisma, och vi väntar på att den ska omsluta oss och hela skapelsen. Denna omslutning är så vid att en prostituerad som gav vatten till en törstig hund rörde vid den som knackar på "Nådens Dörr" och fann sig själv i en korridor som ledde till Himlen. Tack vare den djupa kärlek han kände för Gud och Hans Sändebud gjorde sig en alkoholist plötsligen fri och blev en Följeslagare till Profeten. Och med den minsta av Gudomliga gåvor frälstes en mördare från sin monstruösa psykos och vände sig mot den högsta nivån, som vida översteg hans naturliga förmåga, och nådde den.

Vi vill att alla ska se på oss genom denna lins och vi förväntar oss att förlåtelsens och benådningens bris ständigt ska blåsa i våra omgivningar. Alla av oss vill hänföra vårt förflutna och vårt nu till toleransens och fördragsamhetens klimat som smälter och omvandlar, tvättar och renar, och sedan vandra mot framtiden utan ängslan. Vi vill inte att vårt förflutna ska kritiseras eller att vår framtid ska förmörkas av vårt nu. Alla av oss förväntar sig kärlek och respekt, hoppas på tolerans och förlåtelse och vill omslutas av känslor av fördomsfrihet och tillgivenhet. Vi förväntar oss tolerans och förlåtelse från våra föräldrar som svar på vårt bus hemma, från våra lärare som svar på vår stygghet i skolan, från de oskyldiga offren för vår orättvisa och vårt förtryck, från domaren och åklagaren i rätten, och från Domarnas Domare i den högsta tribunalen.

Det är emellertid ytterst viktigt att förtjäna det vi förväntar oss. Den som inte förlåter kan inte förvänta sig förlåtelse. Vi kommer att få se respektlöshet i den omfattning som vi själva varit respektlösa. Den som inte älskar är inte värdig att älskas. Den som inte omsluter mänskligheten med tolerans och förlåtelse kommer inte att motta förlåtelse och nåd. Den som förbannar andra kan bara förvänta sig förbannelser i retur. De som förbannar kommer att förbannas och de som slår kommer att bli slagna. Om sanna muslimer skulle fortsätta på sin väg och tolerera förbannelser i enlighet med sådana koraniska principer som: Då de stöter på tomma ord eller otillbörligt beteende låter de generöst detta passera och om du uppträder tolerant och har överseende med andras fel, skulle andra dyka upp för att tillämpa Ödets rättvisa på dessa förbannare.


De som vill förändra världen måste först förändra sig själva. För att leda andra in på resan mot en bättre värld måste de rena sina inre världar av hat, illvilja och avund, och pryda sina yttre världar med goda egenskaper. De som är långt bort från självbehärskning och självkontroll, och som har misslyckats med att förfina sina känslor, kan vid första anblicken tyckas attraktiva och insiktsfulla. De kommer likväl inte kunna inspirera andra på något bestående sätt, och de känslor de rör upp kommer snart att försvinna.

Godhet, skönhet, sannfärdighet samt att vara dygdig är världens och mänsklighetens kärna. Vad som än händer kommer världen en dag att finna denna kärna. Ingen kan hindra det.

[1] Ismail, R. Faruqi, İbrahimi Dinlerin Diyaloğu, (övers.), Istanbul, 1995, s. 51-53. Ursprungligen publicerad som Dialogue of the Abrahamic Faiths.

[2] Graham E. Fuller and Ian O. Lesser, Kuşatılanlar-İslam ve Batı’nın Jeopolitiği, (övers.), Istanbul, 1996, s. 41-42. Ursprungligen publicerad som A Sense of Siege: The Geopolitics of Islam and the West.

[3] Sidney Griffith, “Sharing the Faith of Abraham: The 'Credo’ of Louis Massignon," Islam and Christian-Muslim Relations 8, no. 2:193-210.

[4] Översatt från Suat Yıldırım, Kiliseyi İslam ile Diyalog İstemeye Sevkeden Sebepler" (What Drove the Church to Dialogue with Islam?) (övers.), Yeni Ümit, no 16, s. 7.

[5] Abu’l-Fazl Ezzati, İslam’ın Yayılış Tarihine Giriş (övers.), İstanbul, 1984, s. 348.

[6] Sidney Griffith, Zaman.

[7] Även om ahl al-kitab, “Skriftens folk", vanligen anses syfta på kristna och judar, accepterar islamisk tradition generellt andra trossystem såsom zoroastrism, buddism och hinduism i samma kategori, eftersom deras grundläggande trossatser liknar islams.

[8] Översättaren har i korancitaten utgått från Mohammed Knut Bernströms korantolkning Koranens Budskap, Stockholm, 2002, men har i de fall det varit motiverat gjort vissa modifikationer.

[9] Elmalılı Hamdi Yazır, Hak Dini Kur’an Dili, Istanbul, 2:1131-32.

[10] Said Nursi, The Letters, 29th Letter.

[11] Johennesevangeliet, kap. 8, vers 7.

Pin It
  • Skapad
Copyright © 2024 Fethullah Gülen webbplats. Alla rättigheter förbehållna.
fgulen.com är den officiella källan på Fethullah Gülen, den berömda turkiska akademiker och intellektuella.