Nödvändigheten av tvärreligiös dialog

Tvärreligiös dialog är ett måste idag, och det första steg som måste tas för att få en sådan till stånd är att glömma det förflutna, bortse från polemiska argument och ge företräde till de gemensamma drag som är långt fler än de polemiska. Vissa attitydförändringar gentemot islam kan i västvärlden skönjas hos en del intellektuella och pastorer. Jag vill särskilt nämna framlidne Massignon som hänvisade till islam med orden: "Abrahams tro återupplivad med Muhammad." Han menade att islam har ett positivt och närmast profetiskt uppdrag i den postkristna världen, ty: "Islam är trons religion. Den är inte en religion för den naturliga tron på filosofernas Gud, utan för tron på Abrahams, Isaks och Ismaels Gud, för tron på vår Gud. Islam är ett den Gudomliga Viljans storslagna mysterium." Han trodde på det Gudomliga författandet av Koranen och på Muhammads Profetskap.[3]

Västvärldens perspektiv på vår Profet har också mjuknat. Tillsammans med kristna pastorer och gudsmän ger många västerländska tänkare vid sidan av Massignon, såsom Charles J. Ledit, Y. Moubarac, Irene-M. Dalmais, L. Gardet, Norman Daniel, Michel Lelong, H. Maurier, Olivier Lacombe och Thomas Merton, uttryck för värme gentemot såväl islam som vår Profet, och stöder maningen till dialog.

Det som den slutliga deklaration som producerades av Andra Vatikankonciliet, som inledde dialogprocessen, sa om islam kan inte heller ignoreras. Detta betyder att den katolska kyrkans inställning till islam nu har förändrats. Under konciliets andra del sa påven Paulus VI:

Å andra sidan ser den katolska kyrkan längre, bortom kristendomens horisont. Den vänder sig mot andra religioner som bevarar föreställningen om och betydelsen av Gud som En, Transcendent, Skapare, Försynens Härskare och Vis. De religionerna dyrkar Gud med innerliga och hängivna handlingar.

Han antydde också att den katolska kyrkan lovordar dessa religioners goda, sanna och mänskliga sidor:

Kyrkan försäkrar dem att i syfte att i det moderna samhället bevara betydelsen av religion och gudstjänarskap - en nödvändighet och ett behov i en sann civilisation - Kyrkan själv kommer att inta sin plats som en beslutsam förkämpe för Guds rättigheter över människan.

Det slutliga resultatet var att det skriftliga dokument med titeln "En deklaration angående Kyrkans relationer till ickekristna religioner" som godtogs vid Konciliet deklarerade att:

I vår värld som har blivit mindre och i vilken relationer har blivit närmare, förväntar sig människor svar från religionen på gåtfulla mysterier i människans natur som vänder ut och in på deras hjärtan. Vad är människan? Vad är meningen och syftet med livet? Vad är godhet och belöning, vad är synd? Vad är lidandets källa och innebörd? Vilken är vägen till sann lycka? Vad är döden, vad är innebörden av domen efter döden och av att ta emot frukten av handlingar i det jordiska livet? Vad är det mysterium som omger existensens början och slut?

Efter att ha slagit fast att varje religion försöker ge svar på dessa frågor på sitt eget sätt och att Kyrkan inte kategoriskt underkänner andra religioners värderingar, uppmanar Konciliet kristna att föra en dialog med andra religioner:

Kyrkan uppmanar sina barn att vid sidan av att tro och leva som kristna, också lära känna och med försiktighet, medlidande, dialog och samarbete stödja dem som följer andra religioner, samt uppmuntra dem att utveckla sina andliga, moraliska och sociokulturella värden.[4]

En annan viktig poäng är att påven Johannes Paulus II i sin Crossing the Threshold of Hope medger att det (trots muslimsk försumlighet och lättsinnighet) fortfarande är muslimerna som dyrkar Gud på det bästa och mest noggranna sättet. Han påminner sina läsare om att kristna i detta avseende bör ta muslimerna som sina exempel.

Dessutom har islams motstånd mot materialistiska ideologier och dess viktiga roll i den moderna världen förvånat många västerländska observatörer. E. H. Jurjis iakttagelser är i detta sammanhang mycket väsentliga:

I sin självrespekt, sitt självförsvar och sin verklighetsnära nit, i sin kamp för solidaritet mot rasistiska och marxistiska ideologier, i sitt kraftfulla fördömande av exploatering, som i predikan av sitt budskap till en egensinnig och blödande mänsklighet, möter islam den moderna världen med en säregen känsla av kallelse. Inte förvirrad och inte söndersliten av en massa av teologiska subtiliteter och inte heller begravd under en tung börda av dogmer, hämtar denna känsla av kallelse sin styrka från en fullständig övertygelse om islams relevans.[5]

Muslimer och västvärlden har kämpat mot varandra i nästan ettusenfyrahundra år. Ur västvärldens perspektiv har islam hotat och öppnat många västliga dörrar, fakta som inte glömts. Med detta sagt kommer det faktum att denna kamp leder muslimer att göra motstånd mot och förbittras över västvärlden aldrig gynna islam eller muslimer. Moderna transportmedel och masskommunikation har förvandlat världen till en global by i vilken varje relation är interaktiv. Västvärlden kan inte utplåna islam eller dess territorier och muslimska arméer kan inte längre slå till mot västerlandet.

Eftersom denna värld blir alltmer global ser dessutom båda sidor behovet av ett ge-och-ta-förhållande. Västvärlden har vetenskaplig, teknologisk, ekonomisk och militär hegemoni. Islam är däremot i besittning av viktigare och mer centrala faktorer: Islam, som den representeras av Koranen och Sunna, har bevarat friskheten hos sina trosuppfattningar, sin andliga essens, sina goda gärningar och sin etik som dessa har utvecklats under de fjorton senaste seklerna. Därtill har den potential att blåsa liv och själ i muslimerna, som varit förlamade sedan århundraden, såväl som i många andra folk som gått ner sig i materialismens träsk.

På samma sätt som religionen ännu inte har kommit över det våldsamma angrepp som riktats mot den från icketron baserad på vetenskap och filosofi, kan ingen garantera att stormvinden inte blåser än snålare i framtiden. Dessa och andra faktorer gör att muslimer inte bör presentera islam som bara en politisk ideologi eller ett ekonomiskt system. Inte heller tillåter de muslimer att betrakta västvärlden, kristendomen, judendomen eller andra stora religioner såsom buddismen ur ett historiskt perspektiv och utifrån detta fastställa sin inställning.

Då de som har lagt sig till med islam som en politisk ideologi snarare än en religion i dess sanna mening och funktion, utvärderat sina självförkunnade islamiska aktiviteter och attityder, i synnerhet de politiska, kommer de att finna att den drivande kraften vanligen är personlig eller nationell vrede och fientlighet, eller liknande motiv.

Om så är fallet måste vi acceptera islam och i stället för existerande förtryckande ordning inta en islamisk attityd som den grundläggande utgångspunkten för handling. Profeten definierade goda muslimer som dem som med sina ord eller handlingar inte skadar någon, och som är de mest trovärdiga representanterna för universell fred. Muslimer färdas överallt med denna högstämda känsla som de när djupt inom sig. Tvärtemot att vålla plåga och lidande ihågkoms de som symboler för trygghet och säkerhet. I deras ögon finns ingen skillnad mellan fysiska och verbala övergrepp såsom baktaleri, falska anklagelser, förolämpningar, och hån.

Vår startpunkt måste ha en islamisk bas. Muslimer kan inte agera utifrån ideologiska eller politiska särintressen och sedan klä dessa i en islamisk skrud eller framställa ren passion och längtan som doktriner. Kan vi få bukt med denna tendens kommer islams sanna ansikte att bli känt. Rådande förvrängda föreställning om islam, som är ett resultat av missbruk av den av både muslimer och ickemuslimer för egna syften, skrämmer både muslimer och ickemuslimer.

Sidney Griffith pekar ut en viktig faktor i anslutning till hur västvärlden uppfattar islam: "På amerikanska universitet undervisar man inte i islam som en religion på teologiska fakulteter utan som ett politiskt system på fakulteter för statsvetenskap och internationella relationer."[6] Sådana föreställningar förekommer också bland västinfluerade segment i den islamiska världen och bland ickemuslimer i Asien och Afrika. Märkligt nog exporterar och stärker faktiskt många grupper som under islams fana har placerat sig själva i frontlinjerna den föreställningen.