Nödvändigheten av tvärreligiös dialog

I Koranen säger Gud:

Denna Skrift - här råder inget tvivel - är en vägledning för dem som fruktar Gud och ständigt har Honom för ögonen. (Koranen, 2:2)

Därefter förklaras att de som åsyftas är:

Dem som tror på [existensen av] det som är dolt för människor, dem som förrättar bönen och som ger åt andra av vad Vi har skänkt dem för deras försörjning och dem som tror på det som har uppenbarats för dig och på det som har uppenbarats före din tid och som har förvissningen att det eviga livet [väntar]. (Koranen, 2:3-4)

Direkt i inledningen, i en mycket mjuk och lätt outsagd form, manar Koranen människor att acceptera tidigare profeter och deras Skrifter. Att en sådan omständighet förekommer direkt i Koranens början ter sig i mina ögon mycket väsentligt då det gäller att inleda dialog med andra religioners efterföljare.

I en annan vers påbjuder Gud:

Och ge er inte in i diskussioner med efterföljarna av tidigare uppenbarelser annat än på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt (Koranen, 29:46)

Denna vers beskriver vilken metod, vilken inställning och vilket beteende som bör tillämpas. Bediüzzamans uppfattning om debattens form och stil är högeligen väsentlig: "Alla som gläder sig över att besegra en motståndare i en debatt är utan barmhärtighet." Han förklarar vidare: "ingenting gagnas av ett sådant nederlag. Om det hade varit du som besegrats och den andre som segrat hade du korrigerat något av dina misstag." Debatt bör inte föras för våra egons skull utan för att ge plats för sanningen att komma fram. På ett ställe sägs:

Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av [er] tro och inte driver ut er ur era hem, och [Han förbjuder er inte] att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet - Gud älskar de opartiska. (Koranen, 60:8)

En del hävdar att många verser i hårda ordalag kritiserar Skriftens folk. Sådan kritik är i själva verket riktad mot felaktigt beteende, oriktigt tänkande, motstånd mot sanningen, framkallande av fiendskap och oönskade karaktärsdrag. Bibeln innehåller än starkare kritik av samma företeelser. Omedelbart efter Koranens till synes skarpa klander och hotelser tas dock mycket mjuka ord till för att väcka hjärtan till sanningen och plantera hopp. Koranens kritik och varning för en del attityder och beteenden som förekom bland judar, kristna och polyteister var dessutom riktad mot muslimer som ännu hängav sig åt dem. Såväl Följeslagarna som uttolkare av Koranen är eniga om den saken.

Gudsuppenbarade religioner motsätter sig å det starkaste oordning, svek, osämja och förtryck. Islam betyder ordagrant "fred", "trygghet" och "välmåga". Naturligt grundad på fred, trygghet och global harmoni ser den krig och konflikt som avvikelser som måste bringas under kontroll. Undantag görs för självförsvar, till exempel som då en kropp söker besegra de bakterier som angriper den. Självförsvaret måste dock följa vissa riktlinjer. Islam har alltid andats fred och godhet. Den betraktar krig som ett missöde och har slagit fast regler för att balansera och begränsa det. Till exempel tar den rättvisa och global fred som en grund, som i:

Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg (Koranen, 5:8)

Islam utvecklade en försvarslinje baserad på principer som skyddar religion, liv, egendom, intellekt, och reproduktion. Det moderna rättssystemet har också gjort detta. Islam tillerkänner mänskligt liv det största värdet. Den betraktar dödandet av en människa som dödandet av alla människor, ty ett enda mord föder tanken om att vilken person som helst kan dödas. Adams son Kain var den förste mördaren. Namnen på Adams söner nämns inte särskilt i Koranen eller Sunna, men från Bibeln lär vi att ett missförstånd mellan Kain och Abel ledde till att Kain i svartsjukt raseri orättfärdigt mördade Abel. Så inleddes blodspillandets epok. Av det skälet finns i en hadith nedtecknat att Guds Sändebud sa: "Närhelst en person dödas med orätt, tillskrivs en del av den synden Adams son Kain, ty han öppnade för mänskligheten dörren till orättfärdigt dödande." Koranen slår också fast att den som dödar någon med orätt i själva verket har dödat alla, och att den som räddar någon annan i själva verket har räddat alla. (Koranen, 5:32)