Livet efter döden

Artikelindex

Endast tron på Gud är mer väsentlig än tron på uppståndelsen för att säkra en harmonisk social ordning. Varför skulle de som inte tror att de kommer att ställas till ansvar sträva efter att leva ett hederligt och rättskaffens liv? De bland oss som är övertygade om en slutlig avräkning i den andra världen gör emellertid vårt yttersta för att leva ett disciplinerat och rättskaffens liv. Koranen förklarar:

Vilken fråga din uppmärksamhet än riktas mot och vilka Guds ord du än läser ur Koranen och vilket arbete ni [människor] än ägnar era krafter åt - är Vi vittne till allt [från den stund] då ni griper er an med det. Inte ens [vad som motsvarar] ett stoftkorns vikt, på jorden eller i himlen, är dolt för din Herre och ingenting finns, varken mindre eller större än detta, som inte [är inskrivet] i [Guds] öppna bok. (Koranen, 10:61)[1]

Det finns änglar som har fått i uppdrag att dokumentera allt vi gör. Gud äger också fullständig kunskap och medvetenhet om alla våra gärningar, avsikter, tankar och ambitioner. De som förstår detta (och agerar i enlighet därmed) kommer att finna sann frid och lycka i båda världar. En familj och ett samhälle som omfattar sådana individer känner att de lever i Paradiset.

Tron på uppståndelsen hindrar unga människor att förslösa sina liv på förgängliga och triviala ting, samt ger hopp till de äldre på deras väg närmare graven. Den hjälper också barn att uthärda förluster av nära och kära. Barn som tror att de kommer att återförenas med sina avlidna kära i en långt bättre värld finner sann tröst i uppståndelsen. Alla, oavsett ålder, kön eller någon annan artificiell av människor antagen skillnad, behöver tron på uppståndelsen i samma utsträckning som de behöver luft, vatten och föda.

Eftersom denna tro leder människor till ett liv i frid bör den framhävas av intellektuella som strävar efter lugn och harmoni i offentligheten. De som är övertygade om sanningen i det som Koranen kungör lever ett ansvarsfullt liv, och ett samhälle som består av sådana människor finner sann frid och lycka:

Och den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av gott skall se det, och den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av ont skall se det. (Koranen, 99:7-8)

När denna tro inpräglas i de ungas hjärtan kommer de inte längre jaga efter en identitet utan istället sträva efter att tjäna sina folk och mänskligheten.

Barn är mycket utsatta och ömtåliga. Eftersom de är extremt känsliga för motgång påverkas de lätt av vad som händer dem och deras familjer. Om de förlorar en familjemedlem eller en förälder mörknar deras värld och de träder in i djup sorg och förtvivlan. Under min barndom då en av mina systrar dog kände jag mig ödelagd. Jag besökte regelbundet hennes grav och bad från djupet av mitt hjärta: "Å Gud! Ta henne tillbaka till livet igen och låt mig få se hennes vackra ansikte ännu en gång, eller låt mig dö för att återförenas med henne." Så, vad annat än tron på uppståndelsen och återföreningen med avlidna nära och kära kan uppväga förlusten av föräldrar, bröder, systrar och vänner? Barn finner sann tröst först då de är övertygade om att deras kära har kommit till Paradiset och att de kommer att återförenas med dem.

Hur kan man kompensera de äldre för de år som gått - för den barn- och ungdomstid som flytt dem? Hur kan man trösta dem för förlusten av de närstående som gick i döden före dem? Hur kan man avlägsna den fruktan för döden och graven som finns i deras hjärtan? Hur kan man få dem att glömma den död som de uppfattar så djupt? Kommer fler och nyare världsliga förströelser lugna dem? Bara genom att bli övertygade om att den grav som för dem ter sig som ett vidunder med uppspärrat gap som väntar på att sluka dem i själva verket är en dörr till en annan och mycket bättre värld, eller helt enkelt ett ljuvligt väntrum för inträde i den världen, kan de kompenseras för sådana förluster och ges tröst. Med sin ojämförliga stil ger Koranen via profeten Sakarias röst åt sådana känslor:

 [Detta är] en berättelse om hur din Herre bevisade sin tjänare Sakarias Sin nåd. När han i en tyst [innerlig] bön bad till sin Herre, sade han: "Herre! Min kropp har blivit svag och mitt huvud har vitnat, men aldrig har Du, Herre, låtit mig gå ohörd ifrån Dig." (Koranen, 19:2-4)

Sakarias fruktade att hans släktingar efter hans död inte skulle vara tillräckligt lojala mot det uppdrag han fått, och han bad därför sin Herre om en manlig arvinge som kunde fullfölja uppdraget. Detta är alla äldres bekymmer. Tron på Gud och uppståndelsen ger dem de goda nyheterna: "Var inte rädd för döden, ty döden betyder inte evig förintelse. Den innebär bara ett skifte av världar, en befrielse från livets smärtsamma plikter och ett pass till en evig värld i vilken all slags skönhet och alla slags välsignelser väntar. Den Barmhärtige som sände dig till den här världen, och som har hållit dig vid liv i den under så lång tid, kommer inte att lämna dig i gravens mörker och i de dunkla korridorer som öppnar sig mot den andra världen. Han kommer att föra dig inför Sig, ge dig ett evigt och för alltid lyckligt liv och välsigna dig med Paradisets alla gåvor." Endast så goda nyheter som dessa kan ge de äldre tröst och sätta dem i stånd att välkomna döden med ett leende.

Vår fria vilja som vi använder för att styra våra liv gör oss unika bland allt levande. Den fria viljan är Gudomlig Nåd manifesterad och har om den används rätt till följd att vi belönas med Nådens frukt. Tron på uppståndelsen är en ytterligt betydelsefull och ofrånkomlig faktor som manar oss att bruka vår fria vilja på rätt sätt och inte fela mot eller skada andra.

Sahl ibn Sa'd berättar att Guds Sändebud fick kännedom om en ung man som stannade i hemmet i dagar. Sändebudet gick för att besöka honom. Då han oväntat dök upp inför den unge mannen slängde sig den senare i Sändebudets armar och dog omedelbart. Sändebudet förklarade för dem runt omkring honom: "Svep er väns kropp. Fruktan för helvetet skrämde honom djupt. Vid Honom i Vars hand mitt liv vilar svär jag att Gud kommer att skydda honom från helvetet." (Ibn Kathir, Tafsir, 3:539) Koranen tillkännager:

Men den som bävade vid tanken att en Dag stå [till svars] inför sin Herre och som kunde lägga band på sina begär skall [få se att] paradiset är [hans] slutliga bestämmelse. (Koranen, 79:40-41)

I en hadith qudsi säger Gud: "Jag kommer inte att förena två tryggheter och inte heller två rädslor." (Kanz al-'Ummal, 3:141) Med andra ord kommer de som här i detta liv fruktar Hans straff att skyddas från det i det efterkommande livet, medan de som inte fruktar Hans straff här inte kommer att räddas undan det i det efterkommande livet.

Då 'Umar såg en ung man med stort mod protestera mot och bekämpa en orättvisa sa han: "Det folk som berövas sina unga är dömt till utplåning." Unga människor har en förändrande energi. Om de tillåts förslösa den på trivialiteter och utsvävningar undermineras det egna folkets framtid. Tron på uppståndelsen hindrar unga människor från att begå ogärningar och förspilla sin energi på obeständiga förströelser, samt visar dem vägen till ett disciplinerat, nyttigt och rättskaffens liv.

Tron på uppståndelsen ger också de sjuka tröst. En obotligt sjuk troende tänker: "Jag är döende och ingen kan förlänga mitt liv. Alla ska dö. Till all lycka är jag på väg till en plats (Paradiset) där jag kommer att återfå min hälsa och min ungdom och njuta dem i evighet." Trygga i denna visshet välkomnar Guds alla älskade tjänare, profeter och helgon döden med ett leende. Under sina sista minuter i livet sa den siste Profeten: "Gud, jag längtar efter den eviga samvaron i den eviga världen." Dagen innan hade han för sina Följeslagare berättat: "Gud lät en av Sina tjänare välja mellan att njuta detta livs skönhet så länge han önskar, eller det som är med Honom. Tjänaren valde det som är med Honom." (al-Sirat al-Nabawiyya, 2:642) Tjänaren var Sändebudet själv. Följeslagarna förstod vem han syftade på och brast ut i tårar.

Då 'Umar styrde ett vidsträckt område från de egyptiska gränsområdena i väster till det centralasiatiska höglandet, föll han på ett liknande sätt ner på sitt ansikte inför Gud och suckade: "Jag kan inte längre fylla mitt ansvar. Låt mig dö och föras inför Din Åsyn." En sådan stark längtan efter den andra världen, den eviga skönhetens värld, och efter att välsignas med åsynen av Evige Sköne Ende fick Profeten, 'Umar och många andra att föredra döden framför denna värld.

Världen är en blandning av gott och ont, rätt och fel, skönhet och fulhet, och förtryckare och förtryckta. Åtskilliga fall av oförrätter går (till synes) oförmärkt förbi och oräkneliga drabbade människor har ingen möjlighet att hävda sin rätt. Bara tron på ett efterkommande liv i en annan värld präglad av absolut rättvisa, ger de förorättade och förtryckta tröst och avhåller dem från att söka hämnd. På samma sätt finner de som drabbats av olycka och motgång tröst i uppståndelsen eftersom de tror att vadhelst som drabbar dem renar dem, och att det som går förlorat i en katastrof som en det efterkommande livets välsignelse kommer att återställas i det, precis som om det hade skänkts som allmosa.

Tron på uppståndelsen omvandlar ett hem till en trädgård i Paradiset. Ett hem i vilket de unga jagar efter förströelser; barnen inte har någon förbindelse med religiösa idéer och bruk; föräldrarna är uppfyllda av att tillfredsställa alla sin världsliga begär; och far- och morföräldrarna lever på ålderdomshem och tröstar sig med keldjur, eftersom de inte har några barnbarn omkring sig som de kan älska och som visar dem den respekt de önskar - i ett sådant hem blir livet en tung börda att bära. Tron på uppståndelsen påminner människor om deras skyldigheter mot familjen, och i takt med att de fullgör dessa skyldigheter börjar en atmosfär av ömsesidig kärlek, tillgivenhet och respekt att genomsyra hemmet.

Denna tro får äkta makar att fördjupa sin kärlek och respekt för varandra. Kärlek grundad på yttre skönhet är obeständig och av litet värde, ty den försvinner vanligen kort efter giftermålet. Om makarna däremot tror att deras äktenskap kommer att fortleva i evighet i den andra världen, i vilken de kommer att vara för evigt unga och vackra, består deras kärlek för varandra även om de åldras och gradvis förlorar sin yttre skönhet.

Ett sådant trosbaserat familjeliv får medlemmarna att känna att de redan lever i Paradiset. På samma sätt kommer invånarna i en statsbildning som är ordnad i enlighet med en sådan tro att få ett långt bättre liv än vad Platon föreställde sig i sin Republiken eller al-Farabi i sin al-Madinat al-Fadila (Den dygderika staden). Den skulle vara som Medina under Profetens tid eller de muslimska områdena under 'Umars styre.

För att få en bättre förståelse av hur Profeten byggde detta samhälle ger vi ett antal exempel på vad han sagt om uppståndelsen och det efterkommande livet:

  • Människor! Ni kommer att återuppstå barfota, nakna och oomskurna. Lyssna med full uppmärksamhet till mig: "Den förste som kommer att kläs är Abraham, över honom vare frid." Uppmärksamma vad jag säger: "Den dagen kommer en del från min umma[2] att vara fångade på den vänstra sidan och föras till mig. Jag kommer att säga: Herre! Detta är mina Följeslagare." Jag kommer att få svaret: "Du vet inte vilka otrevliga saker de gjorde efter dig." Sedan kommer jag att säga som den rättfärdige tjänaren [dvs. Jesus] sa: "Jag var ett vittne för dem medan jag fortfarande var bland dem. Då Du tog mig blev Du deras Övervakare. Du är Vittne till allting. Om Du straffar dem är de Dina tjänare; om Du förlåter dem är Du i sanning den Allsmäktige, den Allvise." (Bukhari, Anbiya’, 8:48)
  • Sedan Gud skapade dem har Adams ättlingar inte upplevt något som är värre än döden. Döden är emellertid lättare än det som följer på den. De kommer att lida sådan skräck att svetten täcker deras kroppar tills den blir som ett betsel runt deras hakor, och tills den blir riklig som ett hav på vilket, om de önskade, skepp kunde seglas. (Ahmad ibn Hanbal, Musnad, 3:154)
  • Människor kommer att uppstå i tre grupper: de som kombinerade fruktan för Gud med förväntan [dvs. de som fruktade Hans straff men aldrig tvivlade på Hans Nåd och Förlåtelse], de som [eftersom de ofta "vacklade"] försöker komma till Paradiset "på en mulåsna" två och två, tre och tre, fyra och fyra eller tio och tio. Övriga kommer att uppstå till Elden [eftersom de ständigt begick synder värdiga Helvetets eld]; då de försöker sova på förmiddagen går Helvetet till sängs med dem; då natten kommer är Helvetet hos dem; då morgonen kommer är Helvetet hos dem; och då kvällen kommer är Helvetet hos dem. (Bukhari, Riqaq, 45)
  • Guds Sändebud försäkrade sig om att hans Följeslagare exakt förstod vad Helvetet var, och väckte i dem en väldig längtan efter Paradiset genom att till dem befordra det glada budskapet om det. Som ett resultat levde de med en stor medvetenhet om Gudomlig belöning och bestraffning, och var mycket lyhörda för religiösa förpliktelser och människors rättigheter. Två av dem anhöll en gång hos Profeten om att få en tvist löst. Efter att ha lyssnat till dem sa Sändebudet:
  • Liksom ni är jag en människa, så jag kommer att döma utifrån vad ni säger. Det är möjligt att en av er talar mer övertygande och att jag dömer i hans favör. I det efterkommande livet kommer likväl Gud att döma rättvist i enlighet med sakens fullständiga sanning. Den felande kommer att gå sitt rättmätiga straff till mötes medan den oskyldige kommer att få sin belöning. (Bukhari, Shahadah, 27)

Detta var nog för att var Följeslagare skulle ge upp sin krävda rätt. Sändebudet rådde dem: "Dela det omtvistade godset i två delar och dra sedan lott. Var och en bör helhjärtat och utan ånger samtycka till sin del."

Sa'd bin Rabi' sårades svårt i slaget vid Uhud. Medan han drog sina sista andetag viskade han till Muhammad ibn Maslama, som bibringade honom hälsningar från Sändebudet: "Framför mina hälsningar till Guds Sändebud. Vid Gud, jag kan känna doften av Paradiset bortom Uhud."

  • Skapad
Copyright © 2020 Fethullah Gülen webbplats. Alla rättigheter förbehållna.
fgulen.com är den officiella källan på Fethullah Gülen, den berömda turkiska akademiker och intellektuella.